emmablom

Just another WordPress.com site

Saker som hänt sen sist

Jag var på safari som var livsomtumlande fantastiskt:

lion

Visste du t ex att elefanter gillar barken på ett visst träd. Så när de får syn på ett sådant träd springer de dit och snor sin snabel runt hela trädet och äter upp barken. Som man gör med en glass med chokladöverdrag. Efter att elefanten blivit inte ens lite mätt (eftersom den äter hela sin vakna tid) så dör trädet. Och då blir man arg på elefanten som till synes kan äta vad som helst! Måste den för helvete döda träd på kuppen? Men den enes död den andres bröd som djungelns lag lyder. Gamar är förjävligt dåliga landare, som ett flygplan utan landningsställ. De kan inte landa i täta lövverk får då fastnar de lätt och skadar sig när de dråsar ner på svaga landningsställ. De landar alltså bara i döda träd. Träd som elefanterna dödat. De landar för att äta rester av kött som annars ligger och ruttnar på savannen. Kött som lejon är klara med, som hyenor är klara med. Djur som dött själva och djur som dödats.
Då har vi inte ens börjat att prata om hur förtrollande vackert det är på savannanen. Med en sol lika röd som en blodapelsin som får hela savannen att glöda, som sedan tar eld med det friskaste solsken man sett, med förödande farligt vatten som glittrar i solen. Och alla djuren som rör sig däri, som dricker av det, gömmer sig i det, lägger ägg där, dödar där, äter där, simmar där. Om det inte vore för den här killen skulle jag kunna stannat för alltid:

svart mamba

Om det inte vore för en gudars försyn, ett stråk av ”det är inte din tur” från en ängels hand hade jag kanske varit tvungen att stanna:

flyg

För den där jävla döden satt fan bredvid mig när det åskade runt hela bräckliga metallkroppen, när det haglade mot känsliga propellrar. Som en tidningsrubrik på sidan A18 i Dagens Nyheter tre dagar senare. Propellerplan med 10 passagarerare störtade i Nelspruit i mörkaste Afrika. Alla passagerare kom till skada och dog. 4 av dem var svenskar, men det minns ingen nu för det finns 9 miljoner andra svenskar kvar. Och de har ju sina problem att ta tag i.

Men jag överlevde. Vi överlevde.

Det var väl det som hänt egentligen. Att jag överlevt. Jag och 9 miljoner andra svenskar.

Tröst

mercer

Jag måste göra som fåglarna redan nu. Och titta på film i någons armar. Trösta mig. Leta hotell i Tokyo, drömma mig bort till ett shoppingstråk i New York. Och en svit på Mercer Hotell.

Att dö

När döden kommer. Kommer den helt ensam. Den kommer helt utan dramatik. Inte alls som man tänker sig. Med ett filmiskt big jävla bang. Man tänker sig ju att den inte ska gå att missa. På film är döden kanske en stor komet som med en ofattbar explosion ska utplåna mänskligheten. Och mänskligheten kryper ihop för dödens käftar.

Tillsammans.

När någon dör på film är sorgen oändlig. Man får vältra sig i den, vara en del i att göra just den enda soldaten odödlig, just den frun till en helgonsymbol. Frun som cancern tog. Det är ibland en häst också. Eller en hund. Eller någon som levde för många hundra år sedan och som ingen minns längre. Men på film är de som dör. Alla de som dör.

De utvalda.

Den riktiga döden. När den kommer. Är inte alls så dramatisk. Och den kommer inte alls när man dukat för den, när man förberett och vikt servetter i timmar och hunnit tänka på vad man ska prata om när det blir tyst. Nej, den bara sätter bredvid dig en dag och säger stillsamt. Det är över nu. Nu är det slut. Det blir inget mer, det finns inget mer. För dig.

Och jag vet nu. Att rädslan för den där svarta ensamheten aldrig kommer att avta, den kommer att tillta. Den är en viskning nu som kommer att bli ett öronbedövande vrål med åren. Och när den kommer. Kommer människorna som blir kvar snabbt att glömma för att inte förlora sig i sitt eget tysta mörker. De kommer att ty sig till varandra. Som fåglarna i strömmen idag. Ibland sjunker en av dem. Men det är så många andra kvar.

Så det märks knappt.

Bra Emma

Jag skulle ta det lite lugnt med maten idag. ”Ta det lite lugn med maten” slut citat.

Därför inledde jag måndagen med 5 härliga leksandsknäcke med för mycket ost samt tre ägg med en halv kaviartub på varje. Grädde i teet. Mumma.

Till lunch åt jag kalvjärpar med p-mos, vinbärsgelé och gräddstuvade kantareller. Och typ 4 nybakta bullar med vitt bröd som jag dränkte i italiensk olivolja. Sån som smakar gräs.

Under eftermiddagen förgyllde jag livet med ungefär 12 havrerutor med chokladfyllning (tack Paulo) och avslutade matfesten ikväll med ugnsbakad falukorv med riven cheddarost, mera p-mos, rotsaker i ugn och tre öl.

Bra Emma. Tippertoppen. Gu va smal du kommer bli.

Dom där jävla fittgolven

När jag tänker på ett minne så är det allt som oftast en känsla. Som jag kan förnimma med hela kroppen. Det är för övrigt det som gör att jag har så svårt att se att jag ska dö. För de där förnimmelserna finns liksom i både dröm och vila och sömn.

Ofta tänker jag på den där första lägenheten jag hade i Tallinn. Där golven aldrig blev riktigt rena. Mamma och Ulla skurade och jag låg på alla fyra och skurade varenda helg (köpte aldrig en mopp) och det blev ändå a l d r i g rent. Jag kunde få panik ibland och vilja städa varje hörn av lägenheten som ett sätt att rena mig själv från estnisk olycka och det här med golven var förstås den största paniken. Jag skurade till exempel mellan elementen med klorin och en tandborste. Men golven. Det spelade ingen roll hur många liter klorin jag hällde över dem. Trasan blev alltid kolsvart med bara ett enda drag.

En lördagkväll utan internet låg jag på alla fyra. Föste ett stearinljus längs golvet framför mig och skurade (hade inget lyse i vardagsrummet). Lyssnade på samma låt. Säkert 50 gånger den dagen. Om och om igen. Gick på promenad. Lyssnade bara på den. Skurade. Grät. Föste ljuset. Samma låt.

Lars Winnerbäck med ’Om du lämnade mig nu’. Gillar inte Lars Winnerbäck. Men det var första låten jag någonsin hörde med han. Och den liksom skar sig in i mig. Egentligen en fin låt som människor väljer att spela på bröllop eftersom den faktiskt är en kärleksförklaring till en befintlig person mer än en längtan efter en idé om att en sådan person finns. Som ju var den sortens längtan jag drogs med just då. Men jag skurade och lärde mig verserna utantill och tänkte att om jag skulle förlora Olle då skulle jag åka till Paris och planlöst vandra gata upp och gata ner. Och tänka att om han inte fanns då skulle jag tröstknulla en kroghagga med kondylom, röka mig till lungcancer och så slutligen dö Jan Stenbeck-döden i baren på Vassa Eggen. I Givenchyskor eftersom jag inte alls vill tröstknulla kroghaggor när jag är ledsen utan trösthandla på kredit.

Sedan visade det sig ju för all del att Olle och jag inte direkt var en perfekt match (minst sagt). Men den natten pratade vi i telefon i 9 timmar. För 6 kronor i minuten. Och hade det gått att flyga hem den natten så hade jag gjort det. För honom. Såhär i efterhand inte min mest genomtänkta tänkta investering.

/

 

 

Höst

Ett tillfälligt utslag av skrivkramp. Jag får det ibland när det jag skriver i blogg blir föremål för samtal i verkligheten. Eller jag vet inte. Skit i det. Efter fyra misslyckade försök att logga in (glömt lösenord) upptäcker jag till min glädje att jag i min frånvaro blivit utsatt för mitt första utspel av näthat! En önskan om min nära förstående död medelst långtradare!

Saaaatan va du är trött på livet, vilken ooootroligt patetisk bitterfitta du verkar vara. Hoppas du ramlar på ett övergångsställe och bryter alla dina armar och ben i fallet.. För att sedan bli överkörd av 30 stora, jag menar STORA, lastbilar.

Men tyvärr “Andreas” är jag inte särskilt bitter på livet. Jag bara gillar inte Sats Sportsclub (inlägget som Andreas ”hatade”) och har nu bytt gym till betydligt bättre Balance.

Sammanfattar i bild vad som i övrigt hänt sen häromsistens…

Jag fick ett drömjobb och blev såhär glad och nöjd:

Jag upptäckte the power of shellack. Once you go shellack you can never go back!

Jag/Vi blev uppgraderad i varma Grekland:

Jag/Vi renoverade köket:

Jag gick av någon outgrundlig anledning med i bostadsrättföreningen:

Sen var det plötsligt höst:

//

Nu ska ni skämmas

Jag vet inte vad jag ska göra åt lunchsituationen. Jag sitter alltså i gamla stan och jobbar, jag lägger typ 20 surt förvärvade (nåja) tusenlappar i MÅNADEN på att reducera lårstorlek (läs E-AWT och PT) och kastar helst inte bort det genom att äta pommes frites till lunch (det sparar jag i så fall till en solnedgång och ett glas rosé några timmar senare). Luncher jag äter är således modesta. Låt mig då berätta om den senaste veckans luncher och betänk att jag sitter på en förhållandevis fancy adress i Sveriges hufvvudstad och faktiskt på gångavstånd från själva dess högborg (er). Man tänker att man kan förvänta sig mer då än om jag t ex haft kontor i Borlänge (not so sure).

Först en liten bakgrund om vad jag har till buds. Nyttig lunch gör att caféer, som jag annars gillar att sitta på, faller bort. Surdegstoast med krullig skinka och svettig ost är som att kasta bort 1,5 mil i spåret för något som inte ens smakar särskilt gott. Det är mest vasst och så den förhatliga franska senapen som svider i gomsåren.

Att gå på riktig restaurang, typ Riche, kanske grodan som jag gillar till lunch eller sashimi på East. Det gör jag inte själv. Jag reser mig inte upp från kontorsstolen, tar bussen till Riche och äter köttbullar själv i den bråkiga matsalen och sen tar bussen tillbaka. Det är mer skrivbordslunch jag är ute efter. Eller ett ställe som är mer tillåtande mot ensamlunchare och som inte ligger på bussavstånd (om man har högklackat vilket jag nästan alltid har).

Kvar är take away-sallader. Det här

Luktar fuktig mylla. Och inte som i en daggig skog av försommarhunger, nej – kompost på den där bakgården bakom japanrestaurangen vid Björns Trädgård. Det luktar kartong eller vegetariskt restaurangkök. Jag ORKAR inte berätta för er vad det smakar. Eller jo, det smakar jordkällare i bästa fall, i sämsta fall ett kemiskt ingenting. Den bruna sörjan till höger där man lagt hårda, torra blomkålsbitar som man då kan doppa i? Jag kräktes nästan. Det GÅR inte äta. Nu till det bästa – vet ni vad den kostade. 118 kronor. Alltså – jag blir så arg så jag nästan går av på mitten. 118 kronor för det här? Det jag kan göra hemma för motsvarande belopp är ett fucking skämt! Från Albert & Jacks för övrigt. Stockholms dyraste café. Ser oerhört trevligt ut på både ut- och insida. Lite lantligt genuint på storstadsmanér. Skjut er själva, säger jag. Skjut er själva!

Här är en annan tidlös klassiker:

Ceasarsallad på Pontus by The Sea. Den serveras på dagtid i en plastpotta med träbestick. På ett skitigt bord. Vad den består av? 350 gram slarvigt skuren isbergssallad som på sin höjd smakar kemisk jord, 30 gram överkokt iskall kyckling och en näve ohandgjorda krutonger. Bredvid får man en låda med iskall dressing. Vill ni veta vad det kostade? 168 kronor. Utan dryck. Jag åker hellre till Tumbaskolan och äter skolmat. 1000 gånger hellre. Rårivna morötter och svettig klibbspaghetti. Any day.

Men helt ärligt – vart ska jag gå? Det här fungerar inte. Jag blir så arg så jag kommer dö en för tidig död. Och hungrig blir jag också. Vilket gör att jag måste gå hem flera timmar innan jag känner mig färdig på jobbet. Nu jävlar ska jag laga lunchlådor. NU JÄVLAR!

Orkar inte ens berätta om den fullständigt vedervärdiga Ceasarsallad jag fick på J: s Nacka Strand i helgen. Det borde vara olagligt att servera något så fattigt och äckligt och sen ta 200 spänn för skiten. Skäms!

a r g

Det är verkligen okej för mig att kvinnor och män är olika. Jag tycker hela bränn bh: n-attityden och feministiskt initiativ och platta skor är urfånigt. Jag vill vara kvinnan hemma hos oss. Jag älskar att få vara skör och svag och vara rädd på Rios gator när M inte är det. Jag älskar när han lägger armen om mig och när han sover ytterst. Jag är helt okej med att det är jag som tvättar (fast jag tvingar honom att titta på för att jag är rädd för att gå ner i källaren själv) eftersom jag är mer rädd om mina sidenklänningar för fyra tusen än vad kanske han är om sina motsvarigheter. Jag gillar att min resväska väger 20 kilo mer än hans och att han bara behöver typ tvål och tandkräm i reseförpackning i necessären. Mig gör det ingenting att i andra länder spelar det ingen roll om det är jag som öppnar plånboken och tar fram ett kort – de ger ändå slipen till honom. Att de per automatik kallar mig för mrs Alderback och ibland för all del mrs Markus och inte då för att de inte vet att Markus är ett förnamn utan för att jag är hans bihang. Jag gillar att vakter på vräkiga hotell håller upp dörren för mig och behandlar mig med all världens respekt – men också som att jag vore lite lätt imbecill (i betydelsen att jag trippar omkring i högklackade skor och har mitt liv i en Chanelväska).

Så det som retar gallfeber på mig är affärsmän. I förregår åt jag frukost ensam på extremt vräkiga Mandarin Oriental i Hyde Park. Och ja, jag fattar att det var tisdag morgon och att hela världen var i sin professionella roll utom jag som hade nattlinnesklänning, blött hår, högklackade sandaler och en tummad pocketbok med mig till frukosten. Men var är alla arbetande kvinnor? Det är BARA män i kostym och säkert 15 affärsmöten över pocherade ägg, engelska korvar och finjuice. Det är män från hela världen där. Alla i grå, svarta eller blå kostymer och slips. Sedan är det jag i sidennattlinne.

Det retar gallfeber på mig att av 13 platser i business på planet från London finns två kvinnor. En är jag (för övrigt i oklanderligt struken skjorta från Celine) och den andra något som liknar Anita Falkengren som jämte Christina Stenbäck typ är de enda jag kan komma på och som är extremt dåliga exempel bara därför. Resten är gubbar i kostym. Grå, blå eller svart. Två av dem knyter slipsen när vi börjar inflygningen till Arlanda. Alla har portfölj (utom min favoritman som har något mycket bättre).

På planet läser vi Affärsvärlden. Den innehåller säkert 50 bilder. Två av dem är på kvinnor (bortsett reklam). Den ena är Anita Falkengren (döh) och den andra är en kvinna i bikini som simmar i en pool eller är på väg att göra det. Just det – det finns en bild till på en kvinna. Hon jobbar i en fabrik i skyddskläder. Tror ni hennes femte-ledet-chef är en man eller en kvinna?

Det här gör mig så fruktansvärt arg. Ja, arg. Jag avskyr att det är såhär. Jag är så erbarmligt trött på män i kostym. Kom igen nu. Ge mig något lite fräshare. Ge mig en frukostmatsal på ett lyxhotell i ett affärsmekka som London fullt av härliga kvinnor i Louboutins och hård insvängda Celinekavajer. Ge mig lite utsläppt hår och läppstiftfläckar på servetterna. Men ge mig också en motsvarighet till de mindre framgångsrika jetsetmännen. Ge mig motsvarigheten till grå kostym från dressman och skor med för breda sulor. Var är den kvinnliga mångfalden? Massan av kvinnor som har frukostmöten på hotell. Det är ett SKÄMT det här! Det finns inget försvarbart i den här världsordningen.

För vet ni vad de här kvinnorna gör på Mandarin Orientel? De vaktar sina Chanelväskor och springer de gatlopp på Harvey Nichols. Det är sant. Och jag får kasta sten i glashus här, säger jag och klappar den ljuvligaste av varelser signerad Coco här bredvid mig. Dock lite argare än genomsnittet bland kuttersmycken på Harvey Nichols.

 

han vet lite vad som ska hända

Det sitter en farbror. Kanske 70 år. Mitt emot mig på kafé. Han läser en tummad variant av John Irving. På franska. Han berättar förtjust att han går en kurs i franska. Är klassens stjärna på det här medborgarskolan. Ja, de andra läser inte precis John Irving på franska säger han. Överförtjust.

Han vänder blad väldigt sällan. Han säger också att han läst den förut. På både svenska och engelska. Så han vet lite vad som ska hända.

En helt vanlig dag på jobbet.

 

orkar inte

…hur mycket jag älskar:

Jag är så jävla rädd för att vårt flyg ska explodera eller nåt. Då får jag inte känns såhär mer. Låt mig va nu snälla flyg. Låt mig bara leva såhär. Känna såhär.

Tack på förhand.

Högaktningsfullt

Emma Blom